Sorg som ingen förstår
En frågar två dagar efter Ferraris bortgång: - Har du kommit över det? en annan säger med bäbisröst: - Jo men det är klart det är som en liten familjemedlem.. eller: - Du kan ju istället fokusera på att det kommer en bäbis och det är ju nåt att se fram emot...
Det är därför jag inte vill prata om det för det jag möts av blir som ett hån. För bara om man förlorat en riktigt nära vän kan man sätta sig in i vilken oerhörd smärta det är att faktiskt förlora sin bästa vän. Ferrari och jag var ett team och vi gjorde allt med ömsesidig respekt. Ofta överlistade han mig. Han var inte "bara" ett djur, som folk säger. Jag har förlorat både människor och djur för gott och smärtan är densamma om man står varandra nära. Ingen kan säga att det inte är samma sak.
Dessutom är det outhärdligt att fatta beslutet om att någon ska dö. Man ska själv bestämma att och när det ska ske, ingen kan någonsin kräva att man ska fatta samma beslut om en sjuk människa. Döm aldrig någon annans sorg, för det är bara varje enskild individ som vet hur dess egna känslor känns.
