Nu är det bara vi igen.
Nu i veckan fick jag besked om att Prickens ägare ville ha tillbaka Pricken. Så blev det.
Nu är det bara jag och Ferrari. Precis som det var tänkt från början. Precis som det alltid ska vara.
I torsdags kväll var jag och Vicky i stallet och jag hade ansvar för kvällen i stallet. När jag ska leda in Ferrari i stallet märker jag att han är blockhalt. Jag säger högt för mig själv så att Leena hör :"Han är ju jättehalt!"
Leena svarar: "Ja, jag såg det... undrar vad som har hänt?"
Sekunden efter kliver Ritha in i stallet och säger: "Ferrari är ju halt, det vet va Madde?"
Jag: "Jo jag märker det, märkte du det redan i morse?"
Ritha: "Nej jag såg det redan igår morse, men jag hann inte skriva nåt på tavlan om det..."
Jag: "VA?"
Personen som har ansvar för stallet tycker alltså inte det är nödvändigt att ringa mig när min häst inte kan stödja på ett framben. Personen beslutar i stället på egen hand att släppa ut min häst som vanligt, trots att han inte kan gå. Jag höll på att gå i taket!
Morgonen därpå kommer veterinären. Som tur var var det bara en hovböld. Tack gode Gud för det. Jag har lite svårt att släppa den här händelsen. Precis som den händelsen som inträffade i somras. När Ritha tog sig friheten att släppa ihop min ynklige dåvarande 1-åring med en 5-årig galen hingst. Jag hittar min häst så långt ifrån hingsten som hagen tillåter, med blodiga köttsår över hela kroppen. Den synen jagar mig än idag. Jag var förtvivlad. På tavlan stod det: "Madde, vi släppte ihop hingstarna, de funkar jättebra." Har du ens tittat på min häst? tänkte jag.
För mig, som haft hingst i så många år, är detta ett tecken på extrem okunskap. Man kan inte släppa ihop hingstar hur som helst, speciellt inte då den ena är klapphingst. Hade jag varit med den dagen hade jag sett direkt att det inte funkade, då hade Ferrari sluppit 3 veckor av öm sårvård. Suck.
Om man bara kunde hitta en annan stallplats som är lika smidig...
Peace, love & horsemanship
Nu är det bara jag och Ferrari. Precis som det var tänkt från början. Precis som det alltid ska vara.
I torsdags kväll var jag och Vicky i stallet och jag hade ansvar för kvällen i stallet. När jag ska leda in Ferrari i stallet märker jag att han är blockhalt. Jag säger högt för mig själv så att Leena hör :"Han är ju jättehalt!"
Leena svarar: "Ja, jag såg det... undrar vad som har hänt?"
Sekunden efter kliver Ritha in i stallet och säger: "Ferrari är ju halt, det vet va Madde?"
Jag: "Jo jag märker det, märkte du det redan i morse?"
Ritha: "Nej jag såg det redan igår morse, men jag hann inte skriva nåt på tavlan om det..."
Jag: "VA?"
Personen som har ansvar för stallet tycker alltså inte det är nödvändigt att ringa mig när min häst inte kan stödja på ett framben. Personen beslutar i stället på egen hand att släppa ut min häst som vanligt, trots att han inte kan gå. Jag höll på att gå i taket!
Morgonen därpå kommer veterinären. Som tur var var det bara en hovböld. Tack gode Gud för det. Jag har lite svårt att släppa den här händelsen. Precis som den händelsen som inträffade i somras. När Ritha tog sig friheten att släppa ihop min ynklige dåvarande 1-åring med en 5-årig galen hingst. Jag hittar min häst så långt ifrån hingsten som hagen tillåter, med blodiga köttsår över hela kroppen. Den synen jagar mig än idag. Jag var förtvivlad. På tavlan stod det: "Madde, vi släppte ihop hingstarna, de funkar jättebra." Har du ens tittat på min häst? tänkte jag.
För mig, som haft hingst i så många år, är detta ett tecken på extrem okunskap. Man kan inte släppa ihop hingstar hur som helst, speciellt inte då den ena är klapphingst. Hade jag varit med den dagen hade jag sett direkt att det inte funkade, då hade Ferrari sluppit 3 veckor av öm sårvård. Suck.
Om man bara kunde hitta en annan stallplats som är lika smidig...
Peace, love & horsemanship
