Onsdag
Arbetsdagen var tuff, ont i ryggen och i huvudet. Men jag hade bara en sak i fokus, att komma hem och komma upp i sadeln! Min fristad, min oas, mitt sätt att tanka energi.
Jag kom hem klockan fem, tryckte i mig lite uppvärmd mat och slängde på mig ridkläderna. Jag skulle rida innan det blev mörkt, så va det bara! Jesper var inte fullt så motiverad som jag men iväg kom vi. Jag kom inte upp i sadeln förrän kvart i sex men ändå fanns det en strimma dagsljus kvar när jag kom tillbaka 40 min senare. Det var nästan mörkt så sista biten hem, mörkrädd och vildsvinsrädd som jag är, fick stackars Jesper lyssna på upprepade och stappliga versioner av Idas sommarvisa.
Med energin från ridpasset blev det en lång stunds stallmys med Jesper där vi grundligt gjorde iordning man och svans, verkade hovar mm. Under tiden byggde Henke ett bättre foderbord åt fåren vilket blev riktigt bra. Sen var det Sunes tur för lite extra kärlek, jag redde ut man och svans och verkade hovar. Jag sitter på huk när jag verkar hovarna på dom små och Sune ägnade sig åt att slicka på mig oavbrutet, särskilt på knäna. Lite udda men han slickas ofta, vad nu det betyder. ;)
Så dagen som barkade hän mot en kväll med migrän i soffan blev istället en givande och mysig afton. Jag kan knappt vänta tills jag får sätta mig i sadeln igen. Det är den där energin jag vill åt, som jag bara kan tanka på hästryggen. Energin som gör mig till en bättre människa.
