rimfrost

Igår var det dags att ta farväl av min älskade vän som jag kämpat för att få frisk under 1,5 år. Till slut tog smärtan över och han visade varje dag hur ont han hade och var. Det känns konstigt att ta farväl av en häst som bara är 6,5 år och veta att det inte finns mer att göra. Men framför allt var han min bäste vän och han visste att jag förstod honom. Han kom till mig när han inte klarade saker själv istället för att låta flyktinstinkten ta över. "Matte, jag kan inte, hjälp mig..". På samma sätt som vår vänskap alltid varit, ett samspel med ansvar åt båda håll blev det nu mitt ansvar att hjälpa en sista gång. Ingen mer smärta för min bästa vän.

 

Några timmar innan veterinären skulle komma gick vi ut för att pyssla om honom en stund. Han ville inte låta sig fångas, vilket inte är några problem annars, han visste. Vi masserade igenom honom och borstade honom. Vi klippte lite tagel som minne och för att göra tagelarmband. Vi släppte ut honom igen i väntan på veterinären och när tiden var inne så gick jag för att hämta honom. Han visste. Hans kompisar stod runt honom och Jesper och han stod länge och pressade mularna mot varann innan han till slut vände sig mot mig för att följa med.

Vi gick till den plats där vi grävt för hans sista vila och veterinären skulle ge honom lugnande. Han ville inte låta veterinären komma fram trots att han inte är det minsta spruträdd. Vi hjälptes åt att lugna honom och sen följde han mig troget ner i gropen utan att protestera. Vi hade gjort en bädd av granris åt honom att vila på. När jag ställt honom i ordning pressade han hela huvudet i min famn precis som han gjorde första gången han accepterade mig när han var ett litet föl. Jag tog farväl och sen lämnde jag honom åt Henke. Jag var en bit bort men jag hörde när han föll till marken. Hur förberedd man än tror att man är så är döden så definitiv att hjärtat rivs itu vare sig man vill det eller inte.

När allt var över täckte Henke honom med granris. Firre älskade granris redan som föl så det var givet att han skulle få vila med det. När veterinären åkt var jag nere en sista gång och tog farväl av hans kropp, helt fruktansvärt att se den ståtlige hingsten ligga där helt livlös. Men jag hade inte gjort detta om han inte led och jag är glad att han får vila här på gården för det är trots allt pga av Ferrari som vi köpte gård från första början.